Sallad på rester

Det är dyrt att leva. Torsdagen den 19 januari är det bara 100 kronor kvar på mitt konto. Men på fredag blir det påfyllning. Det vet jag. Då kommer pensionen. På grund av att den ena kroppshalvan inte funkar på samma sätt som den högra halvan gör, har jag blivit tvungen att förtidspensionera mig. Men det hindrar inte från att berätta för eventuella läsare om vad jag har för mig om dagarna.

Mat är något som blivit dyrt. Via tidningen 8 sidor som förmedlar nyheter på betydligt lättare svenska än den jag skriver här och nu fick jag en länk till en hemsida som heter Portionen under tian. Där hittade jag ett recept där pasta serveras tillsammans med vita bönor, ajvar relish och stekt aubergine. Det smakade gott. Resterna av auberginen fräste jag igår tillsammans med strimlad paprika och en burk kronärtskocka som jag fann i skafferiet. När detta hade kallnat blandade jag ner detta tillsammans med kokt kall pasta och en burk tonfisk. Sedan gjorde jag en vinägrett som smaksattes med rosmarin. Här gäller det att ta vara på allt. Värre blir det med burken med ajvar. Den är ju så speciell. Dessutom har den där röda röran en förmåga att fort bli möglig.

Snön håller på att regna bort. Men det lär nog dröja innan den smält bort så pass mycket att jag åter kan ta mig in till sjukgymnastiken. Mina muskler har stelnat till rejält under veckorna med vinterväder. Och frågan är i sin tur den om sjukgymnastiken sedan har tid med mig. Senast jag ringde var strax innan jul - och då var det precis att de lyckades få in en tid. Men det är inte bara vården som blivit sämre sedan vi fick nya regimer i landet. Hälsokost stänger nu i månadsskiftet - och det verkar också som om butiken som säljer leksaker går samma väg. Snart ser väl samhällena här ut på samma sätt som de samhällen jag såg som barn i TV när Ville, Valle och Viktor huserade där. Det finns plötsligt ingen service - och därför heller inget folk i husen. Och då stannar heller inga tåg och bussar. De som behärskar den moderna tekniken blir väl de som klarar sig bäst.

Det är dyrt att leva. Men säkert också lika dyrt att dö. När man sedan inte längre finns vill plötsligt den som ska begrava mig ha en massa stålar. Men om det vid detta tillfälle också endast finns 100 kronor kvar på mitt konto, så får väl prästen frakta liket till närmsta soptipp.

Tillbaka till Sjumilaskogen

 Tillbaka till Sjumilaskogen efter figurer av A. A. Milne (2006)

80 år efter det att figuren Nalle Puh skapades dyker det plötsligt upp en ny bok om Nalle Puh och hans vänner. Förväntningarna är höga. Vi som läst Milnes tidigare berättelser om björnen med mycket liten hjärna vet hur det slutade. Ugglans hus hade blåst ner och Nasse hade gjort en toppenbragd och räddat honom. Ugglan hade då fått ta över Christoffer Robins hus. Christoffer Robin flyttar då bort från Nalle Puhs värld. Själva händelsen med Ugglans hus suddas vid. Men nu är det så att Nalle Puh och Nasse flyttat ihop och Ugglan övertagit Nasses hus. Här det plötsligt något som inte stämmer.

I boken får jag snart upptäcka ytterligare saker som inte stämmer. För det första verkar det som om alla djuren blivit på något sätt klokare nu när Christoffer Robin anländer med sin cykel. Flera av dem visar att de kan både läsa och skriva, även om själva stavningen inte är särskilt korrekt. För det andra så är de äventyr de är med om inte riktigt av den sort som tidigare utspelades i dessa miljöer och där de medverkandes fantasier och föreställningar om saker blir det som styr, ungefär som när ett barn upptäcker något nytt, men inte riktigt vet vad det är. Ett nytt djur dyker upp i handlingen och en skola startar utan något vidare resultat. Kapitlet om cricketmatchen hade de kunnat stryka helt och hållet, med tanke på att detta enbart tråkar ut mig. 

Och om Milnes originalverk om Nalle Puh slutar på 1920-talet, så verkar det som om den som tagit över flyttat handlingen cirka 25 år senare. Jag tänker främst på den grammofon som Christoffer Robin blivit ägare till. Om handlingen skulle ta vid där den förra boken slutade, så hade sångare som Ernst Rolf och Hilmer Borgeling varit lämpliga att lägga på skivtallriken. Men nu är det istället några tidiga hits med Owe Thörnqvist som ljuder. En rejäl miss, anser jag som har god koll på när olika låtar gällde. Med andra ord vill jag vända tummen ner för den nya Nalle Puh, men också ge uppföljaren Världens bästa björn en chans.

BETYG: 3

Historien om liket under den blå traktorn

För många år sedan låg här en grävmaskinsfirma. Och i utkanten av den fanns en blå traktor. En gång gick en man förbi. Han såg något. Det var en man. Och han låg under den blå traktorn. Man kunde se delar av en overall. Man kunde också se ett par svarta skor. Men något ansikte såg man inte. Eftersom det just där fanns en rostig tunna och skymde sikten. Mannen gick hem till sin familj och berättade om vad han hade sett. Och snart växte det fram en ny berättelse. En om ett lik under den blå traktorn i utkanten av där det på den tiden låg en grävmaskinsfirma. Men det kunde ju lika gärna ha varit en livs levande mekaniker som höll på att skruva och greja med en trasig motor.

Uppochner

 

Som tonåring fick jag på en av lektionerna i biologi höra att allt det som ögat ser är först vänt uppochner. Hjärnan ger i sin tur en signal, så att föremålen vi tittar på blir rättvända. Men om det vi ser i själva verket bara är en omkodning av verkligheten. I så fall så sitter jag i taket och skriver denna text. Det som gör att varken jag eller datorn ramlar ner i det golv som då skulle vara tak är gravitationen. Men så långt kom nog inte den auktoritära rektorn som vikarierat för läraren vi hade i bilogi när han undervisade om ögat och dess anatomi. Gravitation är nog mera fysik. Fotot på Tygelsjö kyrka utanför Malmö har jag med ett hjälp av program i datorn själv vänt uppochner. Ni som besöker den om söndagarna och firar högmässa kan lugnt fortsätta med det.